Hej igen alla, intressant läsning, helt klart!
Linda: Tack för dina råd, ja- jag drabbades ju av fdepression, inte av den värsta sorten men ändå- det var ganska dystert ett tag och jag har fått behandling både genom tabletter och psykolog. Och visst, min dotter är bara 6 månader så jag känner mig inte stressad än (men eftersom jag vet vad som kan hända- jag fick ju missfall första graviditeten och sedan tog det ett antal månader innan jag blev gravid igen- vill jag ju gärna fundera på att börja i "god tid" igen med bebbeförsök nr 2.) Dessutom är min man mycket äldre så det är också ett skäl att jag vill ta det lite tätare...
A.S: Ja, jag tycker att du låter lite gammaldags, men så är vi olika och det är väl tur det! Alla kan inte tycka samma, men för vår del så känner jag att jag vill också ha ett jobb och komma ut bland folk och inte "bara" sitta hemma de åren som barnen är små. Jag vet ju att det är helt klart minst lika jobbigt att vara hemma med barn som att yrkesarbeta,men för min del så tror jag att jag behöver den stimulansen att komma ut också. (Min förlossningsdepression har nog till viss del berott på att jag inte träffat folk eftersom jag inte känner så många där jag bor,,,,)
Och sedan är ekonomin en annan poäng. Jag känner att om jag skulle vara hemma på heltid, då skulle min man behöva jobba väldigt mycket för att det ska gå runt, och dels känns det lite osolidariskt att han ensam ska dra in pengarna, dels känns det trist att han och barn/en inte får så mycket tid tillsammans. Så atgt jobba är för mig också ett sätt att både få stimulans utifrån, att dra in pengar så inte gubben behöver slita alldelses själv för ekonomin, samt att träffa folk eftersom det är viktigt för mig också.
Dock vill jag inte påstå att jag tycker jobb är VIKTIGARE än barn, för i hela mitt liv har barn varit det som jag drömt om och satt som viktigast men att förena jobb och barn det går bra, det betyder ju inte att man är en mamma som sätter barnen i andra hand. Det jag menar är inte att jag vill göra "den stora karriären" utan jag menar bara att det känns hackigt för mig om jag ska jobba resp vara mammaledig varannat år eller oftare, eftersom jag har ett sådant jobb som inte vem som helst kan ersätta (jag måste sätta in vikarien i allt väldigt noga och det måste göras i god tid, plus att mitt jobb är väldigt "personbundet".) Likaså måste jag uppdatera mig om saker innan jag går på jobbet igen efter att ha varit hemma, så det är inte bara att vara hemma och koppla av jobbet helt i 1 år eller vad man nu är hemma och sedan gå på det igen lätt som en plätt. Så det är massa saker som spelar in som ni hör och det jag är lite bekymrad över är om det blir hackigt och splittrat att gå på och gå av jobbet säg- fem gånger (om man nu orkar och vill ha fem barn t.ex...)
Jaja, nu fick ni veta lite mer hur jag tänker och känner. Jag ville bara förklara lite noggrannare eftersom jag inte tycker att det lät riktigt rättvist det där med karriär versus barn. (Jag menar- KARRIÄR har jag inte pratat om, bara att ha ett jobb som man trivs bra med där man kan göra ett bra jobb som man kanske inte vill ska raseras varje gång man är hemma och barnledig så man får börja om från noll....
typ.)
